Nu ligger jag och krälar (läs tältar) i leran på Arvika tills på söndag!
tisdag 30 juni 2009
söndag 28 juni 2009
Bevakat på Ebay:
Jag är ganska pepp på korall på senare tid. Vill gärna göra något roligt med dem, kanske ett armband eller halsband....
Paddock boots. Funderar på nya vinterkängor (ja, i juli).
Tjusig klänning. Svär över att den är för liten för mig.
Summery Necklaces!
Soon on Etsy! See something you like on the blog, but can't find it on Etsy? Don't hesitate to email me!
onsdag 24 juni 2009
Theda Bara.
Hittade ett fantastiskt fotografi av Theda Bara på en loppis. Det satt i en ram med en liten skylt "fotografier 10 kronor, ram ej till salu" och jag fick tjata mig till att kvinnan skulle ta ut henne ur ramen och sälja henne till mig.
Hon är fantastiskt bra att fotografera smycken på, Theda. Jag hade tänkt skriva en liten informativ text om henne här och kollade Wikipedia för att få allt rätt. Men sedan var Wikis beskrivning så bra, så ni får den rakt av:
"Theda Bara, eg. Theodosia Goodman, född 29 juli 1885 i Cincinnati, Ohio, död 7 april 1955 i Los Angeles, Kalifornien (i cancer), var en amerikansk skådespelerska och stumfilmsstjärna; filmhistoriens första vamp.
Hon blev stjärna över en natt 1915 genom sin roll som hänsynslös femme fatale i filmen A Fool There Was. Filmen bygger på en dikt av Rudyard Kipling, The Vampire och på så sätt uppstod ordet "vamp".
Theda Bara lanserades som en kvinna med mystiska krafter, född i Saharaöknen, "kärleksbarnet" till en fransk konstnär och hans egyptiska älskarinna. Det sades att hennes namn var ett anagram för "Arab Death". I verkligheten var hennes far en vanlig, enkel skräddare.
Hon hade långt svart hår och använde kolsvart ögonmakeup för att framhäva sin blekhet. Hon omgav sig med symboler för döden, såsom dödskallar och korpar, körde omkring i en vit limousin, blev uppassad av "nubiska tjänare" och höll presskonferenser i starkt parfymerade rum, medan hon satt och smekte en orm.
Till sist började biopubliken tröttna på hennes överdrivenhet och fann henne mer eller mindre löjlig. Hon begav sig då till Broadway i förhoppning om att göra en ny karriär där. Detta misslyckades dock, och hennes karriär gick rakt utför. 1926 gjorde hon sin sista film och försvann därefter i glömska."
PS. Smycket med kronan finns på Etsy just nu!
Utlottning!
Nu finns mina saker att beskåda hos Guldkant På Livet!
(hon har ett kvinnohuvud i gips i sitt hem som jag är på god väg att åka upp till Dalarna för att stjäla...)
Om ni vill vinna smyckena går ni bara in på inlägget och kommenterar och länkar till tävlingen i er blogg! Lycka till!
PS. Bilderna är lånade från Guldkant På Livet!
(hon har ett kvinnohuvud i gips i sitt hem som jag är på god väg att åka upp till Dalarna för att stjäla...)
Om ni vill vinna smyckena går ni bara in på inlägget och kommenterar och länkar till tävlingen i er blogg! Lycka till!
PS. Bilderna är lånade från Guldkant På Livet!
tisdag 23 juni 2009
Yay, new cool blog!
I'm featured in a recent article in Creepy Queen Magazine!
The article is on alternative weddings and my black glass tiara is in it!
Props to the people at Creepy Queen for working so hard to promote small DIY-businesses!
The article is on alternative weddings and my black glass tiara is in it!
Props to the people at Creepy Queen for working so hard to promote small DIY-businesses!
Ja, jag går alltid klädd i svart. Alltid. Frågor på det?
Det finns få saker som roar mig så mycket som att läsa Magdalena Ribbings frågespalt på DNs hemsida. Den är fantastisk. Det folk alltid, kategoriskt, missar är att hon upplyser om vad som är förväntat. Hon berättar vad som är normen för uppförande/klädkod i olika sammanhang. Sedan står det folk fritt att bryta mot sagda normer och förväntningar om de känner sig upplagda för det. Fast då finns ju chansen att folk frågar. Då måste man vara beredd att svara.
Jag är och är inte en etikettsfantast. Man kan väl säga att jag är en av ren självbevarelsedrift.
Jag har sedan jag var 14 haft vad vi kan kalla en "alternativ stil". Det betyder att jag ofta sett ut så att folk höjt på ögonbrynen. När jag klär mig som jag känner mig finast när jag ska gå ut på krogen står jag ofta ut en del från omgivningen. Jag har inga problem med det heller, jag har lärt mig att hantera folk som ställer urbota korkade frågor.
Men med tiden har jag också kommit under fund med i vilka sammanhang jag inte vill stå ut och få uppmärksamhet. Det blir ofta en märklig balansgång av kompromisser mellan att känna sig snygg och både klä "upp" sig och klä "ner" sig på samma gång.
Jag menar när man var 16 gick det väl an att komma till en släktmiddag i rosa hår och trasiga spetsar och man avr förlåten för att man var så liten. Nu känner jag att jag inte riktigt vore ursäktad på samma sätt och om det är något jag är trött på så är det att "ta diskussionen".
Min etikettsiver kommer av detta enkla: alla som har sett mig till vardags kommer att vänta sig att jag ser lite annorlunda ut än många andra till fest. Med lite otur kommer de att vänta sig att jag inte har koll på hur jag "får" eller "bör" se ut. Det har jag. Jag har fan stenkoll.
Och i stora sammanhang, kring mycket folk jag inte känner, vill jag gärna passera så obemärkt under radarn vad gäller saker att anmärka på som möjligt.
Jag har fått tillräckligt med skit i mina dagar för hur jag ser ut för att inte vilja placera mig i ett sammahang där folk när de fått lite under västen tillåter sig själv att kommentera på eventuella avvikelser. För det gör folk, tro mig. Just eftersom jag inte är så hemma i "normala" finkläder eller en normisstil över huvud taget så är det ofta lite av en utmaning att få det att gå ihop.
Och nu kommer bitterheten.
Just därför blir jag alltid sjukt sur när jag ser folk med en total jävla normisgarderob och smälta-in-i-tapeten-stil som inte klarar av en så enkel jävla klädkod som "kavaj" för ett bröllop. Alltså det enda man i princip behöver undvika är två väldigt basic grejer:
1. Kom inte i en helt enfärgad klänning som är tillräckligt ljus för att kunna misstas för vitt. Alltså just don't do it. Även om du vet att bruden inte kommer att bära vitt så finns det potentiellt sett inbjudna som är respektive till brudgummens vänner och inte vet så väl vem bruden är. Fatta pinsamt när de kommer fram och grattar dig. Har varit på ett bröllop där det hände. Jag höll på att garva ihjäl.
2. Kom inte i begravningskostym. Helt svart kostym med kritvit skjorta och helt svart slips är begravningsklädsel, såvida du inte är på en synthklubb. Ha en färgglad näsduk, ha en färgad slips, ha udda kavaj och byxor, ha en färgad skjorta. Det finns en miljard sätt att komma undan begravningslooken om det nu är så att du bara äger en svart kostym och inte är pepp på en ny. Det är inte svårt.
Det är så jävla lätt att det är pinsamt OCH de här människorna sitter med största sannolikhet inte på en vardagsgarderob som är till 99 procent svart, så de har det ju lite lättare förspänt. Om jag överlever utan att tupera håret och ha svart en dag överlever ni att tänka längre än näsan räcker. Men folk med helt o-alternativ stil är så jävla ovana vid att det skulle kunna vara något fel på hur de ser ut. Nu har jag blivit tränad i att besvara intelligenta frågor som "Öh, äre ett par vingar du har på ryggen?", "Varför har du jämt svart?" och "Höhö, äter du svarta flingor till frukost också?" från människor som ser fullt normala ut. De å andra sidan är inte lika vältränade och tro mig, normisar kan INTE hantera att bli ifrågasatta på samma sätt tillbaka.
Vilket naturligtvis gör det väldigt frestande, även om det är lika olämpligt som när de frågar mig var jag har kvasten och den svarta katten ("Hemma, bredvid urnan med min döda katt" är vad jag brukar svara).
Eller så kan ni ju gå hit och kolla: Gothic Charm School
Ja, nu ska jag sluta vara en surkärring och gå och köpa jordgubbar.
Jag är och är inte en etikettsfantast. Man kan väl säga att jag är en av ren självbevarelsedrift.
Jag har sedan jag var 14 haft vad vi kan kalla en "alternativ stil". Det betyder att jag ofta sett ut så att folk höjt på ögonbrynen. När jag klär mig som jag känner mig finast när jag ska gå ut på krogen står jag ofta ut en del från omgivningen. Jag har inga problem med det heller, jag har lärt mig att hantera folk som ställer urbota korkade frågor.
Men med tiden har jag också kommit under fund med i vilka sammanhang jag inte vill stå ut och få uppmärksamhet. Det blir ofta en märklig balansgång av kompromisser mellan att känna sig snygg och både klä "upp" sig och klä "ner" sig på samma gång.
Jag menar när man var 16 gick det väl an att komma till en släktmiddag i rosa hår och trasiga spetsar och man avr förlåten för att man var så liten. Nu känner jag att jag inte riktigt vore ursäktad på samma sätt och om det är något jag är trött på så är det att "ta diskussionen".
Min etikettsiver kommer av detta enkla: alla som har sett mig till vardags kommer att vänta sig att jag ser lite annorlunda ut än många andra till fest. Med lite otur kommer de att vänta sig att jag inte har koll på hur jag "får" eller "bör" se ut. Det har jag. Jag har fan stenkoll.
Och i stora sammanhang, kring mycket folk jag inte känner, vill jag gärna passera så obemärkt under radarn vad gäller saker att anmärka på som möjligt.
Jag har fått tillräckligt med skit i mina dagar för hur jag ser ut för att inte vilja placera mig i ett sammahang där folk när de fått lite under västen tillåter sig själv att kommentera på eventuella avvikelser. För det gör folk, tro mig. Just eftersom jag inte är så hemma i "normala" finkläder eller en normisstil över huvud taget så är det ofta lite av en utmaning att få det att gå ihop.
Och nu kommer bitterheten.
Just därför blir jag alltid sjukt sur när jag ser folk med en total jävla normisgarderob och smälta-in-i-tapeten-stil som inte klarar av en så enkel jävla klädkod som "kavaj" för ett bröllop. Alltså det enda man i princip behöver undvika är två väldigt basic grejer:
1. Kom inte i en helt enfärgad klänning som är tillräckligt ljus för att kunna misstas för vitt. Alltså just don't do it. Även om du vet att bruden inte kommer att bära vitt så finns det potentiellt sett inbjudna som är respektive till brudgummens vänner och inte vet så väl vem bruden är. Fatta pinsamt när de kommer fram och grattar dig. Har varit på ett bröllop där det hände. Jag höll på att garva ihjäl.
2. Kom inte i begravningskostym. Helt svart kostym med kritvit skjorta och helt svart slips är begravningsklädsel, såvida du inte är på en synthklubb. Ha en färgglad näsduk, ha en färgad slips, ha udda kavaj och byxor, ha en färgad skjorta. Det finns en miljard sätt att komma undan begravningslooken om det nu är så att du bara äger en svart kostym och inte är pepp på en ny. Det är inte svårt.
Det är så jävla lätt att det är pinsamt OCH de här människorna sitter med största sannolikhet inte på en vardagsgarderob som är till 99 procent svart, så de har det ju lite lättare förspänt. Om jag överlever utan att tupera håret och ha svart en dag överlever ni att tänka längre än näsan räcker. Men folk med helt o-alternativ stil är så jävla ovana vid att det skulle kunna vara något fel på hur de ser ut. Nu har jag blivit tränad i att besvara intelligenta frågor som "Öh, äre ett par vingar du har på ryggen?", "Varför har du jämt svart?" och "Höhö, äter du svarta flingor till frukost också?" från människor som ser fullt normala ut. De å andra sidan är inte lika vältränade och tro mig, normisar kan INTE hantera att bli ifrågasatta på samma sätt tillbaka.
Vilket naturligtvis gör det väldigt frestande, även om det är lika olämpligt som när de frågar mig var jag har kvasten och den svarta katten ("Hemma, bredvid urnan med min döda katt" är vad jag brukar svara).
Eller så kan ni ju gå hit och kolla: Gothic Charm School
Ja, nu ska jag sluta vara en surkärring och gå och köpa jordgubbar.
fredag 19 juni 2009
torsdag 18 juni 2009
Regnig torsdag:
Alltså fransvästen. Från Cubus. Har aldrig i mitt liv hittat nåt där förut, men någon gång ska väl vara den första. Sedan att den gick in i kassan för 49 spänn gjorde det ju inte sämre heller.
onsdag 17 juni 2009
måndag 15 juni 2009
Väntar på Armageddon iförd spets och plexi
Den här veckan har jag sökt fem jobb. Vi får väl se hur det går nu. Jag är milt hoppfull och pessimistisk. Jahaja, men om ingen vill anställa mig till hösten får jag väl snällt skriva C-uppsats i etnologi, eller något.
Då ser jag ut såhär:
Gjorde en top/klänning med spetsinfällning över axlarna. Är ganska nöjd med resultatet, även om det är ungefär varmt nog för att ha den varannan dag och dags för både vantar och halsduk nästa. Det feta plexiörhänget är ett av H&M's stora ögonblick.
Då ser jag ut såhär:
Gjorde en top/klänning med spetsinfällning över axlarna. Är ganska nöjd med resultatet, även om det är ungefär varmt nog för att ha den varannan dag och dags för både vantar och halsduk nästa. Det feta plexiörhänget är ett av H&M's stora ögonblick.
fredag 12 juni 2009
Gold against the soul
Nu i veckan kröp det in lite sköldpaddsgrejer i garderoben.
Halsband från Myrorna och Stadsmissionen, skärp med skarabé från Beyond Retro, och så ett halsband med guldhästar som jag adopterat av Fuxen, eftersom han så lägligt glömde det i ateljén... (you can kiss those horsies goodbye!)
Asos-tips:
Det finns ett par jävligt snygga skor på Asos rea:
Hade de funnits i storlek 8 hade de legat i ett paket på väg till mig nu. Men icke, aldrig ska man få glädjas *surkärring*
Hade de funnits i storlek 8 hade de legat i ett paket på väg till mig nu. Men icke, aldrig ska man få glädjas *surkärring*
torsdag 11 juni 2009
Dagens kärlek:
Sköldpaddsmönstrade wayfarers, burk från Day (från Mojang i Aspudden, men det var nog den sista, så cry your little hearts out!), feta örhängen by yours truly.
Och vin.
Tack tack tack Karin för att du lämnade flaskan med gräshoppan på.
Det här var En Sån Där Dag.
söndag 7 juni 2009
Lördagens shopping:
Lite suddiga bilder, ska försöka ta några bättre, men här är vad jag tänker ha på mig till ett bröllop nästa helg:
Vill ni ha lite etikettsregeler?
Eftersom det är ett eftermiddagsbröllop somartid är det ljust och kring knälängd som gäller för klänning eller tvådelat, alltså inte aftonklänning. Eftersom koden är kostym funkar coctailklänning bra.
Min klänningen är tillslut en 20-tals-inspirerad 60-talare från Beyond Retro. Den är i beige/kitt, en mjuk och varm brungrå ton. Det må låta tråkigt, men ytan är sjukt fin: klänningen är helt gjord av tunna band som är ihopsydda i ett tjockt lager till ett tyg. Har dessutom ett absinthgrönt glaspärlehalsband, en grön camé med sötvattenspärlor och en stor tand av jade som ska få lysa upp det grå lite, en blomma av paljetter i håret och på tal om håret: färgen på klänningen går helt galet bra till mitt röda hår. Dessutom är ytan tillräckligt knäpp för att falla mig i samken, samtidigt som klänningen är helt korrekt för tillfället, vilket gör att jag kommer att känna mig bekväm på en tillställning där jag kommer att känna ungefär 2 procent av de därvarande. Man måste ju behålla lite själ fast man har en klädkod att hålla sig till. Och knäppt 20-tal är MIN grej, I work darn well within it.
Ett par svarta strumpor med söm bak och ett par beiga skor i 20-talsmodell på det, and there you have it! Lite oortodoxt med svarta strumpbyxor på sommarbröllop, men jag litar inte på mina bara ben och hudfärgat bara händer inte. Hellre korrekt i strumpbyxor, om än mörka.
Vill ni ha lite etikettsregeler?
Eftersom det är ett eftermiddagsbröllop somartid är det ljust och kring knälängd som gäller för klänning eller tvådelat, alltså inte aftonklänning. Eftersom koden är kostym funkar coctailklänning bra.
Min klänningen är tillslut en 20-tals-inspirerad 60-talare från Beyond Retro. Den är i beige/kitt, en mjuk och varm brungrå ton. Det må låta tråkigt, men ytan är sjukt fin: klänningen är helt gjord av tunna band som är ihopsydda i ett tjockt lager till ett tyg. Har dessutom ett absinthgrönt glaspärlehalsband, en grön camé med sötvattenspärlor och en stor tand av jade som ska få lysa upp det grå lite, en blomma av paljetter i håret och på tal om håret: färgen på klänningen går helt galet bra till mitt röda hår. Dessutom är ytan tillräckligt knäpp för att falla mig i samken, samtidigt som klänningen är helt korrekt för tillfället, vilket gör att jag kommer att känna mig bekväm på en tillställning där jag kommer att känna ungefär 2 procent av de därvarande. Man måste ju behålla lite själ fast man har en klädkod att hålla sig till. Och knäppt 20-tal är MIN grej, I work darn well within it.
Ett par svarta strumpor med söm bak och ett par beiga skor i 20-talsmodell på det, and there you have it! Lite oortodoxt med svarta strumpbyxor på sommarbröllop, men jag litar inte på mina bara ben och hudfärgat bara händer inte. Hellre korrekt i strumpbyxor, om än mörka.
lördag 6 juni 2009
Rocketroom!
Utgång på Rocketroom förra helgen i liten svart 20-talsinspirerad klänning:
Hade heeelt glömt bort bilderna!
Hade heeelt glömt bort bilderna!
Lördag 6/6:
Klänning med transparent infällning, stort 80-talshalsband, tights och dubbelknäppt herrkavaj. Just nu är det så ajg ser ut mest hela tiden.
fredag 5 juni 2009
Around the house 2...
Hyllan över mitt arbetsbord där jag gör mina smycken.
Figur av Kali, modell för att spå i händer.
Gammalt foto, svart puderdosa, två små minkskallar och en prickig fjäder.
Två dockhuvuden av porslin, en liten parfymflaska och min mammas gamla ballerinafigur.
Figur av Kali, modell för att spå i händer.
Gammalt foto, svart puderdosa, två små minkskallar och en prickig fjäder.
Två dockhuvuden av porslin, en liten parfymflaska och min mammas gamla ballerinafigur.
torsdag 4 juni 2009
Around the house...
Mitt älskade gamla strykjärn, ett Kronan, troligtvis från 40-talet och det lilla snirkliga aluminiumunderlägget.
Båda två är från Myrorna, för respektive 40 spänn styck. Strykjärnet är jättetungt, vilket är helt perfekt för att pressa t ex flugor.
Båda två är från Myrorna, för respektive 40 spänn styck. Strykjärnet är jättetungt, vilket är helt perfekt för att pressa t ex flugor.
måndag 1 juni 2009
The Skinny Website
Alltså, det finns en blogg jag hatar mer än många andra bloggar.
Den är det ultimata tve-eggade svärdet.
The Skinny Website heter den. Nej, jag tänker inte länka, så lätt ska ni inte surfa in där, ni akn leta själv om ni blir desperata. Däremot tänke rjag skriva ut namnet så att folk som eventuellt googlar skiten hamnar på den här sura drapan.
The Skinny Website ägnar sig helt åt kändisarns kroppar, mestadels kvinnors. Vem har gått upp i vikt, ner i vikt, vem har tränat vilka kroppsdelar, är det fint eller fult.
De kan gå från att konstatera att Kate Bosworth kanske är på väg att bli scary skinny igen, till att säga att Sandra Bullock inte är lika skinny som hon brukade vara men fortfarande ser slim and gorgeus ut. Och så ett par inlägg ner, Khloe Kardashian, som gått ner i vikt och ser mer trim and toned ut, tänka sig, man ser bara lite celluliter nu!
Alltså det här jävla skitsidan är så uppenbart skriven av en ätstörd människa.
Å ena sidan så ska man vara så smal som det absolut är möjligt utan att vara så smal att folk kommer på att man är sjuk. Det är en otroligt tunn linje att balansera på. Man kan liksom alltid bli smalare, så länge man samtidigt lyckas se frisk och välputsad ut. Det är bara det att sprejbränna kan bara dölja så mycket. Magra människor ser trötta och hopsjunkna ut, även när de är orangea.
Den är det ultimata tve-eggade svärdet.
The Skinny Website heter den. Nej, jag tänker inte länka, så lätt ska ni inte surfa in där, ni akn leta själv om ni blir desperata. Däremot tänke rjag skriva ut namnet så att folk som eventuellt googlar skiten hamnar på den här sura drapan.
The Skinny Website ägnar sig helt åt kändisarns kroppar, mestadels kvinnors. Vem har gått upp i vikt, ner i vikt, vem har tränat vilka kroppsdelar, är det fint eller fult.
De kan gå från att konstatera att Kate Bosworth kanske är på väg att bli scary skinny igen, till att säga att Sandra Bullock inte är lika skinny som hon brukade vara men fortfarande ser slim and gorgeus ut. Och så ett par inlägg ner, Khloe Kardashian, som gått ner i vikt och ser mer trim and toned ut, tänka sig, man ser bara lite celluliter nu!
Alltså det här jävla skitsidan är så uppenbart skriven av en ätstörd människa.
Å ena sidan så ska man vara så smal som det absolut är möjligt utan att vara så smal att folk kommer på att man är sjuk. Det är en otroligt tunn linje att balansera på. Man kan liksom alltid bli smalare, så länge man samtidigt lyckas se frisk och välputsad ut. Det är bara det att sprejbränna kan bara dölja så mycket. Magra människor ser trötta och hopsjunkna ut, även när de är orangea.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)