Det finns få saker som roar mig så mycket som att läsa Magdalena Ribbings frågespalt på DNs hemsida. Den är fantastisk. Det folk alltid, kategoriskt, missar är att hon upplyser om vad som är förväntat. Hon berättar vad som är normen för uppförande/klädkod i olika sammanhang. Sedan står det folk fritt att bryta mot sagda normer och förväntningar om de känner sig upplagda för det. Fast då finns ju chansen att folk frågar. Då måste man vara beredd att svara.
Jag är och är inte en etikettsfantast. Man kan väl säga att jag är en av ren självbevarelsedrift.
Jag har sedan jag var 14 haft vad vi kan kalla en "alternativ stil". Det betyder att jag ofta sett ut så att folk höjt på ögonbrynen. När jag klär mig som jag känner mig finast när jag ska gå ut på krogen står jag ofta ut en del från omgivningen. Jag har inga problem med det heller, jag har lärt mig att hantera folk som ställer urbota korkade frågor.
Men med tiden har jag också kommit under fund med i vilka sammanhang jag inte vill stå ut och få uppmärksamhet. Det blir ofta en märklig balansgång av kompromisser mellan att känna sig snygg och både klä "upp" sig och klä "ner" sig på samma gång.
Jag menar när man var 16 gick det väl an att komma till en släktmiddag i rosa hår och trasiga spetsar och man avr förlåten för att man var så liten. Nu känner jag att jag inte riktigt vore ursäktad på samma sätt och om det är något jag är trött på så är det att "ta diskussionen".
Min etikettsiver kommer av detta enkla: alla som har sett mig till vardags kommer att vänta sig att jag ser lite annorlunda ut än många andra till fest. Med lite otur kommer de att vänta sig att jag inte har koll på hur jag "får" eller "bör" se ut. Det har jag. Jag har fan stenkoll.
Och i stora sammanhang, kring mycket folk jag inte känner, vill jag gärna passera så obemärkt under radarn vad gäller saker att anmärka på som möjligt.
Jag har fått tillräckligt med skit i mina dagar för hur jag ser ut för att inte vilja placera mig i ett sammahang där folk när de fått lite under västen tillåter sig själv att kommentera på eventuella avvikelser. För det gör folk, tro mig. Just eftersom jag inte är så hemma i "normala" finkläder eller en normisstil över huvud taget så är det ofta lite av en utmaning att få det att gå ihop.
Och nu kommer bitterheten.
Just därför blir jag alltid sjukt sur när jag ser folk med en total jävla normisgarderob och smälta-in-i-tapeten-stil som inte klarar av en så enkel jävla klädkod som "kavaj" för ett bröllop. Alltså det enda man i princip behöver undvika är två väldigt basic grejer:
1. Kom inte i en helt enfärgad klänning som är tillräckligt ljus för att kunna misstas för vitt. Alltså just don't do it. Även om du vet att bruden inte kommer att bära vitt så finns det potentiellt sett inbjudna som är respektive till brudgummens vänner och inte vet så väl vem bruden är. Fatta pinsamt när de kommer fram och grattar dig. Har varit på ett bröllop där det hände. Jag höll på att garva ihjäl.
2. Kom inte i begravningskostym. Helt svart kostym med kritvit skjorta och helt svart slips är begravningsklädsel, såvida du inte är på en synthklubb. Ha en färgglad näsduk, ha en färgad slips, ha udda kavaj och byxor, ha en färgad skjorta. Det finns en miljard sätt att komma undan begravningslooken om det nu är så att du bara äger en svart kostym och inte är pepp på en ny. Det är inte svårt.
Det är så jävla lätt att det är pinsamt OCH de här människorna sitter med största sannolikhet inte på en vardagsgarderob som är till 99 procent svart, så de har det ju lite lättare förspänt. Om jag överlever utan att tupera håret och ha svart en dag överlever ni att tänka längre än näsan räcker. Men folk med helt o-alternativ stil är så jävla ovana vid att det skulle kunna vara något fel på hur de ser ut. Nu har jag blivit tränad i att besvara intelligenta frågor som "Öh, äre ett par vingar du har på ryggen?", "Varför har du jämt svart?" och "Höhö, äter du svarta flingor till frukost också?" från människor som ser fullt normala ut. De å andra sidan är inte lika vältränade och tro mig, normisar kan INTE hantera att bli ifrågasatta på samma sätt tillbaka.
Vilket naturligtvis gör det väldigt frestande, även om det är lika olämpligt som när de frågar mig var jag har kvasten och den svarta katten ("Hemma, bredvid urnan med min döda katt" är vad jag brukar svara).
Eller så kan ni ju gå hit och kolla: Gothic Charm School
Ja, nu ska jag sluta vara en surkärring och gå och köpa jordgubbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar