Fat Girl Speaks:

Av någon anledning lyckades jag fånga en liten bit av Oprah när hon pratar om sin vikt.
Hon säger "It's all worthing nothing; the fame, the money, if you can't control your own being. I am so ashamed of myself".
Men hur låter det här? För i mitt huvud låter det helt stört. "If you can't control your own being"? Jag brukade tänka så när jag mådde mindre hälsosamt. Kontroll kontroll kontroll. Och särskilt kroppen. Hela tiden ska den hållas på mattan, tyglas och tillrättavisas. Det är _inte_ en sund känsla. Man akn träna och äta bra av många andra anledningar än för att kontrollera sin kropp.
Hon har då alltså gått upp i vikt igen. De visar bilder på Oprah som "smal", som visar magen i träningskläder. Och jag slås av att det är där hon ser riktigt gammal ut, 18 kilo lättare än sin nuvarande vikt.
Hon ser ut att vara klädd 30 år för ungt och hennes ansikte liksom... hänger. Vecken mellan näsan och kinderna är djupa och tunga, och har hålor under ögonen, näsan ser ut som en näbb, mungiporna hänger lite. Hon ser gammal ut i ansiktet när hon gått ner så mycket i vikt. Jag tycker inte ens hon ser tjock ut nu. Hon är 53 och har en storlek 42-44 i kläder. Jag tycker inte att det är något att bli hysterisk över.
Det är inte första gången jag ser det, jag ser det hos bloggar jag läser som skriver om viktminskning och hur de bantar. De postar en bild på sig själva och ba "KOLLA SNYGG JAG ÄR, JAG HAR GÅTT NER TIO KILO!" Allt jag kan tänka är att personen ser tio år äldre ut och riktigt sliten. Att bilderna de visar på sig själv som "tjock" är mycket mycket finare. Då undrar jag vad slitet är för? Jovisst, känna sig bra i kroppen, vara nöjd med sig själv, men varför kan man aldrig bli nöjd med sig själv på något annat sätt?
Folk som mår bra i kroppen ser inte ut som lik i ansiktet, gulbleka och hålögda. Det gör mig lite ledsen, när folk sliter så hårt för att se ut som skit.