Jag fick min första duffel vid 3...

... och den var klarröd med svarta knappar och man ser ju sjukt gullig ut i den. Jag fattar att min mamma inte kunde låta bli.

Gled runt lite på Manolo här om dagen och hittade följande mycket intressanta artikel.
Det handlar om att klä sina ungar. Alltså, en del av mig vill ju inte ha kids alls, men sedan inser jag att det görs bikerjackor i storlek xxxx-small.
Jag hänger en hel del på amerikanska goth forum och diskuterar bland annat med en hel hög föräldrar som fortfarande rör sig aktivt i subkulturen och klär sig därefter.
Många möts av kommentarer om hur de klär sina barn och kontrar ofta med att be preppy morsan som ifrågasätter barnens kläder med döskalletryck att kolla på hur hon själv klär sina barn, i förhållande till sig själv.
Barns kläder kommer att reflektera föräldrarna och alla som säger att de _inte_ klär sina barn på ett sätt de själva gillar är feta lögnare. Alla föräldrar gör sina barn till en förlänging av sig själv, även om de inte ser dem som accessoarer. Det ingår i hela egokonceptet kring att ha en egen avkomma att forma för framtiden och världens bästa.
Ända tills ungen själv börjar påtala att de vägrar orange eller bara vill ha rosa så är det föräldrarnas smak som bestämmer och i väldigt många fall fortsätter en smaken att råda tills ungen kommit upp i en fysisk storlek där det blir riktigt jobbigt om den vägrar. Ibland pågår det enda till myndighetsdagen, mind you.
Att en klär sina barn i döskallar är inte mindre politkst korrekt och mer "styrande" än att en annan klär sina kids i Filippa K-kläder. Plus att barn ser ju upp till de vuxna omkring sig och det är de som definerar hur en vuxen ser ut. Kids vill alltid klä sig som de vuxna de ser upp till.
Jag tycker att så länge barnen inte beläggs med en massa restriktioner som hindrar dem från att vara barn beroende på kläderna så kör på. Vill du lägga 600 spänn på ett par brallor ungen kan ha i kanske ett år, be my guest. Men om du tycker att ungen inte kan leka i sandlådan sagda ljusrosa brallor kanske du skulle tänka en gång till.
Jag har alltid haft mycket högljudda åsikter om kläder och mina föräldrar lät mig väl i princip hållas när jag var liten. Ergo: helt sjuka klassfoton av mig i pippilottor, knallila blus med röda och gula blommor på från lågstadiet, mycket blå-vit-randigt på mellanstadiet och sedan ett mycket mycket hämmat år i sjuan där jag i princip bara hade blond page, gråmelerad championtröja och vita/blåa jeans.
Sedan exploderade jag i ren tristess i lila hår och glitter i hela ansiktet, efter att ha insett att nej, jag VILLE nog trots allt inte försöka bli snygg och populär genom att klä mig astrist. Jag ville nog hellre vara freaket som går till skolan i gul frack med David Bowie dånande ur freestylen.

Så länge barnen inte begränsas av att föräldrarna klär dem ensligt sin samk, så låt dem hållas. Så länge barenn inte far lla av hur de sjävl vill klä sig när de börjar göra sina åsikter höras, låt dem hållas.
Kläder är sjukt vitktigt för mig, men någonstans, ändå, det är fan bara kläder.