Från Sunglassenvy.
Från Class Act Vintage Store
Från Treasure Chest Vintage.
måndag 26 januari 2009
Type "80s", hit search
Lite inspirerande E-bay fynd:
Från Sunglassenvy.
Från Class Act Vintage Store
Från Treasure Chest Vintage.
Från Sunglassenvy.
Från Class Act Vintage Store
Från Treasure Chest Vintage.
Way Out West!
Min älskade hatt och lite för stora glasögon!
The Man Bag jag peppade B att köpa på Myrorna vid Järntorget. Blir det mer kolonialt och imperialistiskt än ett kikarfodral? Jag får liksom lust att fråga honom efter kartorna och tvinga honom att ha den med bruna linnebyxor.
Kelly Osbourne kom till vår fest. Eller kanske var det Britney Spears i sin rosa favorit-peruk?
Pretty In Pink: Jag hittade skjortan ochvägrade gå ut ur affären om han inte köpte den känner mig ansvarig för stylingen så jag får sno credit för outfiten. Kolla hur snyggt knapparna liksom räknar upp till flugan!
The Man Bag jag peppade B att köpa på Myrorna vid Järntorget. Blir det mer kolonialt och imperialistiskt än ett kikarfodral? Jag får liksom lust att fråga honom efter kartorna och tvinga honom att ha den med bruna linnebyxor.
Kelly Osbourne kom till vår fest. Eller kanske var det Britney Spears i sin rosa favorit-peruk?
Pretty In Pink: Jag hittade skjortan ochvägrade gå ut ur affären om han inte köpte den känner mig ansvarig för stylingen så jag får sno credit för outfiten. Kolla hur snyggt knapparna liksom räknar upp till flugan!
Tyllkjolar!
Tyllkjol med kontrasterande underkjol med enkel volang på både under- och överkjol och spetskant.
Pris: 650:-
Tyllkjol med dubbla tvåfärgade volanger på över och underkjol.
Pris: 650:-
---------------------------------------------------------
På beställning enligt önskemål. Kontakta Heroine.
Veckorapport:
Svar-vita hängseln från Herr Judits.
Svart 80-tals-väska från loppisen i Vårberg.
Svarta tygskor från Vagabond med små tygrosetter på 50% rea (joy!)
Kulturkompanjonerna: Twin Peaks-boxen och Bitterfittan av Maria Sveland
stripper shoes
Köade på Zoe på Hornsgatan för att få prova lite rea-skor härom dagen och hade en något bisarr upplevelse. Tjejen framför mig langar upp typ fem olika par skor på disken och frågar efter dem i storlek 36-37. När kassörskan går för att leta efter dem slöstirrar jag på skorna och inser att samtliga är vad vi skulle kalla "strippskor". Vilket betyder pumps eller sandaletter med sanslöst hög klack, gärna stilett, och medrejäla platåer. För referenser se gärna bilder på Jodie Jordan, aka Katie Price, aka Katie André.
Samtliga av de här paren hade klack och platåer av genomskinlig plast och var av metallic eller lack. Strippskor-alarmet ylade högt i huvudet. Jag började fundera över varför hon behövde så rysligt många strippskor. Var hon månne strippa och ville bunkra inför sämre tider, passa på när det var rea?
Expediten kom tillbaka och hade lyckats utverka några av paren i den önskade storleken och fick kommentaren" vad bra, för en har 36 och en har 37 i skor". Aha, hon shoppar till hela strippklubben! Hon kanske är deras inspicient. Har strippklubbar inspicienter? Alla dessa frågor!
Sedan får allt sin förklaring.
Tjejen halar upp ett papper från Slitz och och kvitterar ut skorna för en plåtning.
Helt fel hade jag inte.
Och här är ett otroligt bra exempel på varför man inte ska handla precis alla sina kläder i en strippaffär.
Samtliga av de här paren hade klack och platåer av genomskinlig plast och var av metallic eller lack. Strippskor-alarmet ylade högt i huvudet. Jag började fundera över varför hon behövde så rysligt många strippskor. Var hon månne strippa och ville bunkra inför sämre tider, passa på när det var rea?
Expediten kom tillbaka och hade lyckats utverka några av paren i den önskade storleken och fick kommentaren" vad bra, för en har 36 och en har 37 i skor". Aha, hon shoppar till hela strippklubben! Hon kanske är deras inspicient. Har strippklubbar inspicienter? Alla dessa frågor!
Sedan får allt sin förklaring.
Tjejen halar upp ett papper från Slitz och och kvitterar ut skorna för en plåtning.
Helt fel hade jag inte.
Och här är ett otroligt bra exempel på varför man inte ska handla precis alla sina kläder i en strippaffär.
I'm going to stay fat this summer too, and that's that
Som om det inte räckte med att januari är knökfull med tips om hur man blir av med julfettet, vårvintern full med tips på hur man bantar sig ner i en bikini som är två storlekar mindre än förra året och senvåren strösslad med uppmaningar att gå ner i vikt FORT FORT FORT! till midsomamr, nu ska det tydligen mitt-i-sommaren-bantas också. På en vecka, mind you, så att man kan banta den regniga veckan för att vara hot på beach-08 den soliga veckan.
BLÄRK!
Det är fan bara under hösten och vintern man får vara ifred för att bli uppmanad att sluta vara så förbannat provocerande tjock. Jag bävar för att snart bli pepprad med tips för att bli smal till vintersemestern i Thailand, som ju blivit som ett andra Sverige för alla som är trötta på äkta svensk regning sommar.
Varje jävla vår börjar man tänka att den här sommaren, DÅ ska jag vara smal. Det HÄR är sommaren när jag ska ha blivit smal PÅ RIKTIGT och kunna ha sådana där bisarra baddräkter som man ser på bild i modetidningar, såna där med hål i sidorna som hålls ihop av en sträng och ett par metallringar och se ut som en Bond-brud.
Jag hör mina vänner säga saker som att man akn köpa jeans en storlek för små, för man ska ju ändå komma i dem till sommaren.
Nej. Nej nej nej. Hold it, right fucking there.
Jag har liksom börjat förlika mig med nu att det inte kommer att hända, att det inte blir så. Man kan inte tokbanta en vår och få något slags vettigt resultat. Man kan inte gå runt och tänka så om sin kropp. Och jag är inte intresserad av att banta.
Jag är bara intresserad av det sådär några veckor i taget när jag fått lite ångest inpräntad i mig, men sedan kommer jag av mig för jag får en massa annat viktigt att göra som tar tid från att gå runt och vara konstant hungrig eller motionera eller något annat dumt skit. Jag tänker på de viktiga sakerna och så tar jag mig en cannelloni eller en chokladbit eller mjölk i kaffet som inte är minimjölk och susar på med mitt liv och liksom.... mår hur skitbra som helst.
Jag är helt enkelt inte motiverad att gå ner i vikt för jag ser inte riktigt vad jag vinner på det. Egentligen? Jag menar, ingen läkare jag någonsin gått till har sagt till mig att jag borde gå ner i vikt för att må bättre eller lösa mina hälsoproblem. Kläder existerar i min storlek. Jag kan se mina fötter. Jag kan springa uppför en trappa och dansa hela natten. Och de här artiklarna riktar sig inte till folk som behöver vettiga lösningar på sina viktproblem och gå ner i vikt för att må bättre. De riktar sig till alla med skuldkänslor för att de inte äter en grapefrukt till frukost. Och sådana skuldkänslor tenderar att smyga sig på när en massa annat inte riktigt är bra.
Jag pallar liksom inte offra en massa grejjer för att gå ner i vikt.
Life is too fucking sweet.
Vecorapport
Måndag: sjuk i sängen med Hollywoodfruar av Jackie Collins
Onsdag: Breakfast Club på Bonden med Red Seduction från Max Factor och Absolut Cranberry .
Fredag: Girls Just Wanna Have Fun.
Lördag: Röda mockaskor och Go Wodka, i chic plast-tub, på Disco Vadeau på Marie Laveau.
Söndag: Loppis i Vårberg och på Hötorget med röda glajjorna på.
My eyes, my eyes...
Allvarligt talat Brooke Hogan,
inte en bra idé. Det här är så white trash att jag inte vet var jag ska börja.
/L.
inte en bra idé. Det här är så white trash att jag inte vet var jag ska börja.
/L.
Mer WTF än WooHoo!
Hittade precis en bild på Fahrmans blogg med en tjej i ett av mina plagg. Tydligen tyckte Fahrman att hon var ruskigt snyggt klädd.
Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det.
Hälften av mig känner"...WTF?" och hälften känner "JÄÄÄÄÄS! WOHO, I ROCK!"
Anyways, strumpebandslinnet som visas på bilden i Fahrmans blogg går att köpa via www.tjallamalla.com, i både svart och vitt.
Jag vet inte riktigt hur jag känner inför det.
Hälften av mig känner"...WTF?" och hälften känner "JÄÄÄÄÄS! WOHO, I ROCK!"
Anyways, strumpebandslinnet som visas på bilden i Fahrmans blogg går att köpa via www.tjallamalla.com, i både svart och vitt.
Black Monday
Trevlig måndag. Gjorde lite research inför några projekt på Ebay och Etsy på förmiddagen.
Fastnade i monsunregnet, fikade med faster, blev tagen till invigningen av Stockholm Fashion Week och fick goodie bag och champagne men glömde mitt paraply.
Stickad blus med knappar och skärp, medaljong: Noa Noa.
I bakgrunden Aubrey Beardsley: "The Climax" och "The Peacock Skirt".
Örhänge: Egen design av gammal svart knapp och facetterad glasdroppe.
Kopp: Saga Design. Åhléns, 179 spänn.
Alltså, de där jävla goodie bagsen man får så fort det händer något, varför innehåller de alltid en ladyshave? Jaja, jag fattar också att det är för att de får dem gratis, men det är ju liksom konceptet för hela påsen. Det enda man får som är något att ha är ju sminket och produkterna. Kudos till företaget som skickade med produkter i normal storlek och inga mini förpackningar. Annars känn det ju verkligen som att... "Hej, vi ger bort saker som är värdelösa för oss och som inte kosatr oss en spänn. Det är vad du är värd för oss. Inte en spänn." Man fick iallafall choklad av NK. Det behövdes.
Fastnade i monsunregnet, fikade med faster, blev tagen till invigningen av Stockholm Fashion Week och fick goodie bag och champagne men glömde mitt paraply.
Stickad blus med knappar och skärp, medaljong: Noa Noa.
I bakgrunden Aubrey Beardsley: "The Climax" och "The Peacock Skirt".
Örhänge: Egen design av gammal svart knapp och facetterad glasdroppe.
Kopp: Saga Design. Åhléns, 179 spänn.
Alltså, de där jävla goodie bagsen man får så fort det händer något, varför innehåller de alltid en ladyshave? Jaja, jag fattar också att det är för att de får dem gratis, men det är ju liksom konceptet för hela påsen. Det enda man får som är något att ha är ju sminket och produkterna. Kudos till företaget som skickade med produkter i normal storlek och inga mini förpackningar. Annars känn det ju verkligen som att... "Hej, vi ger bort saker som är värdelösa för oss och som inte kosatr oss en spänn. Det är vad du är värd för oss. Inte en spänn." Man fick iallafall choklad av NK. Det behövdes.
good girls are pretty, like all the time, I'm just pretty some of the time
OK, jag såg Liselotte Westerlunds kläder på öppningen av Stockholm Fashion Week i måndags och jag var inte sådär väldigt imponerad.
Tre saker var väldigt tråkiga.
Det första som var tråkigt var kläderna. TRÅKIGA. Inget nytt och intressant hände i klädväg, allt kändes väldigt "gjort", inget kändes fräscht och intressant eller stannade kvar i huvudet på mig.
Det andra som var tråkigt var att modellerna var hisnande smala. LLW hade bara jättelånga jättetunna tjejer. En del av dem såg på allvar ut att vara på väg att gå av på mitten när de gick och allas bröstvårtr såg att att vara på väg att skära genom tyget. Tråkigt, stereotypt och framför allt så trodde jag att Sverige hade ett lite bättre modellklimat än så.
Det tredje som var tråkigt var kläderna kändes så obärbara. En hel del av dem i alla fall. Samtliga klänningar var t ex gjorda för att bäras utan BH, eftersom en BH skulle vara hjärtskärande synlig både fram och bakifrån på nästan alla modellerna. Det betyder att vi har hellånga aftonklänningar som inte kan bäras av någon som behöver BH. Det reducerar den potentiella kundkretsen ganska hårt. Den reduceras ytterligare när vi betänker att de bara kommer att tilltala alla som dessutom är bekväma med att vara så urringd utan BH, boobs or no boobs. Och vi talar inte en klänning, utan samtliga. Jag respekterar verkligen problemet att inte ha några bröst att fylla ut klänningen med, men worst case scenario så kan man ju lägga i sådana där kycklingfiléer från Twilfit.
Jag är inte ett så stort fan av varumärken som riktar sig till endast en enda typ av kropp. Jag tycker om inkluderande design, inte exkluderande. I alla fall inte rent form och storleksmässigt.
Tre saker var väldigt tråkiga.
Det första som var tråkigt var kläderna. TRÅKIGA. Inget nytt och intressant hände i klädväg, allt kändes väldigt "gjort", inget kändes fräscht och intressant eller stannade kvar i huvudet på mig.
Det andra som var tråkigt var att modellerna var hisnande smala. LLW hade bara jättelånga jättetunna tjejer. En del av dem såg på allvar ut att vara på väg att gå av på mitten när de gick och allas bröstvårtr såg att att vara på väg att skära genom tyget. Tråkigt, stereotypt och framför allt så trodde jag att Sverige hade ett lite bättre modellklimat än så.
Det tredje som var tråkigt var kläderna kändes så obärbara. En hel del av dem i alla fall. Samtliga klänningar var t ex gjorda för att bäras utan BH, eftersom en BH skulle vara hjärtskärande synlig både fram och bakifrån på nästan alla modellerna. Det betyder att vi har hellånga aftonklänningar som inte kan bäras av någon som behöver BH. Det reducerar den potentiella kundkretsen ganska hårt. Den reduceras ytterligare när vi betänker att de bara kommer att tilltala alla som dessutom är bekväma med att vara så urringd utan BH, boobs or no boobs. Och vi talar inte en klänning, utan samtliga. Jag respekterar verkligen problemet att inte ha några bröst att fylla ut klänningen med, men worst case scenario så kan man ju lägga i sådana där kycklingfiléer från Twilfit.
Jag är inte ett så stort fan av varumärken som riktar sig till endast en enda typ av kropp. Jag tycker om inkluderande design, inte exkluderande. I alla fall inte rent form och storleksmässigt.
söndag
Jag tror jag älskar den här blusen. Den är från Stockholm (ja, märket heter så) och fyndades på Myrorna för 65 spänn.
Exkursionen till Hötorgets loppis resulterade i:
oppsan
Jag köpte slipsar:
Mitt försvar? Jag hittade en korg märkt "15:-" på Myrorna. Åh, jag ska få titta på så mycket fina slipsar i sommar!
Mitt försvar? Jag hittade en korg märkt "15:-" på Myrorna. Åh, jag ska få titta på så mycket fina slipsar i sommar!
I'm Mrs She's Too Big, Now She's Too Thin
Det finns en site som skavt lite i mig ett tag. Det är The Skinny Website.
Först när jag såg namnet på den så kände jag bara "VAD FAN?! What the fuck is this?" Jag menar, The Skinny Website, det låter ju inte som att det finns potential för något bra där. I det närmsat kände jag pro-ana-vibbarna smyga sig på.
Så kollade jag in de lite och... now I'm between a rock and a hard place, så att säga.
Å ena sidan så uppskattar jag verkligen kategorin Scary Skinny. Det är bra att någon visar bilder på kändisar vi ser jämt och påpekar saker som borde vara uppenbara. Som att om dina knän ser ut som stora klumpar för att dina lår är smalare än knäskålen, då väger du för lite. I den kategorin huserar Kate Bosworth, Nicky Hilton, Rene Zellwegger och andra vandrande skelett.
Å andra sidan så faller författaren till sidan lite i sin egen fälla genom att i resten av bloggen fälla kommentarer som "She looks good, bodywise" om folk.
Jag menar, hallå, varför tror hon att folk svälter sig för att bli size 0 över huvudtaget?
Vem är hen att sitta och säga "Den och den ser snygg ut, BODYWISE". Det som menas är säkerligen att de ser hälsosamma, eller iaf inte direkt sjukliga, ut. Men det är de smalaste kändisarna som bevakas och jag måste säga att det är inte som att Kate Bosworth är är något anant än super smal när hon inte direkt är "scary skinny". Det kommer aldrig upp en bild på Kelly Osbourne där det står att hon har snygg kropp, för till och med efter att ha bantat bort en hel del av sin kroppsvikt så ser hon inte skinny ut.
Det vore fint om de till exempel någon gång visade bilder på folk med en realtivt normal byst för sin storlek, som inte är plastikad eller obefintlig. För som sidan är nu så har vi folk som aldrig behöver använda BH och folk med silikonisar.
Den här sidan är liksom helt i linje med teorin att det alltid är önskvärt att bli lite smalare och man bör sträva efter att vara så smal som möjligt UTAN att trampa över gränsen och bli FÖR smal. Det är samma slags gräns som den åt andra hållet, med förbehållet att utrymmet uppåt i vikt är mycket mindre. Det är inte okej att vara tio kilo tjockare än det smalaste man kan bli utan att vara sjuk. Det är så hysteriskt och jag får lite panik av det. Särskilt när man ser bilder på folk man känner online som går ner mycket i vikt snabbt och lägger upp bilder på hur heta de blivit och så tycker jag bara att de ser slitna och gamla ut.
Det krävs inte mycket för att folk ska tycka att en kändis blivit ett fläskberg. Herregud vad trött man blev av att läsa om allt tjafs kring Rene Zellwegger och hur "fet" hon var i Bridge Jones Dagbokoch hur "fet" Britney Spears var på MTV Awards.
Om Britney Spears är fet är jag Jabba De Hutt.
Jag kan fan inte sluta äta Cheetos för att nå det där supersmalaste tillståndet, jag är hellre helt okej med mina plus tio kilo och har mjölk i kaffet, socker på jordgubbarna och smör i kanelbullarna.
It's all quite tiresome, actually.
Först när jag såg namnet på den så kände jag bara "VAD FAN?! What the fuck is this?" Jag menar, The Skinny Website, det låter ju inte som att det finns potential för något bra där. I det närmsat kände jag pro-ana-vibbarna smyga sig på.
Så kollade jag in de lite och... now I'm between a rock and a hard place, så att säga.
Å ena sidan så uppskattar jag verkligen kategorin Scary Skinny. Det är bra att någon visar bilder på kändisar vi ser jämt och påpekar saker som borde vara uppenbara. Som att om dina knän ser ut som stora klumpar för att dina lår är smalare än knäskålen, då väger du för lite. I den kategorin huserar Kate Bosworth, Nicky Hilton, Rene Zellwegger och andra vandrande skelett.
Å andra sidan så faller författaren till sidan lite i sin egen fälla genom att i resten av bloggen fälla kommentarer som "She looks good, bodywise" om folk.
Jag menar, hallå, varför tror hon att folk svälter sig för att bli size 0 över huvudtaget?
Vem är hen att sitta och säga "Den och den ser snygg ut, BODYWISE". Det som menas är säkerligen att de ser hälsosamma, eller iaf inte direkt sjukliga, ut. Men det är de smalaste kändisarna som bevakas och jag måste säga att det är inte som att Kate Bosworth är är något anant än super smal när hon inte direkt är "scary skinny". Det kommer aldrig upp en bild på Kelly Osbourne där det står att hon har snygg kropp, för till och med efter att ha bantat bort en hel del av sin kroppsvikt så ser hon inte skinny ut.
Det vore fint om de till exempel någon gång visade bilder på folk med en realtivt normal byst för sin storlek, som inte är plastikad eller obefintlig. För som sidan är nu så har vi folk som aldrig behöver använda BH och folk med silikonisar.
Den här sidan är liksom helt i linje med teorin att det alltid är önskvärt att bli lite smalare och man bör sträva efter att vara så smal som möjligt UTAN att trampa över gränsen och bli FÖR smal. Det är samma slags gräns som den åt andra hållet, med förbehållet att utrymmet uppåt i vikt är mycket mindre. Det är inte okej att vara tio kilo tjockare än det smalaste man kan bli utan att vara sjuk. Det är så hysteriskt och jag får lite panik av det. Särskilt när man ser bilder på folk man känner online som går ner mycket i vikt snabbt och lägger upp bilder på hur heta de blivit och så tycker jag bara att de ser slitna och gamla ut.
Det krävs inte mycket för att folk ska tycka att en kändis blivit ett fläskberg. Herregud vad trött man blev av att läsa om allt tjafs kring Rene Zellwegger och hur "fet" hon var i Bridge Jones Dagbokoch hur "fet" Britney Spears var på MTV Awards.
Om Britney Spears är fet är jag Jabba De Hutt.
Jag kan fan inte sluta äta Cheetos för att nå det där supersmalaste tillståndet, jag är hellre helt okej med mina plus tio kilo och har mjölk i kaffet, socker på jordgubbarna och smör i kanelbullarna.
It's all quite tiresome, actually.
Herrigt!
Skor med lite damaskkänsla och klädda knappar. I fucking love klädda knappar. Det är mitt gift.
149 spänn på Skopunkten i Skärholmen. Ta tre betala för två. I suggest you all run to the subway right now.
The Grand Homage: Brett Anderson
Jag har jobbat på den här i evigheter och kommit fram till att den blir inte mycket bättre än såhär.
Säg hej till en av mina allra största och tidigaste stilförebilder (visserligen ett par år efter Roxette, Madonna och Michael Jackson, men före Siouxsie och Manson)
I give you Brett Anderson:
Det finns ingenting som riktigt går upp emot väna män i smink och päls. Jag har nästan alltid hittat inspiration till garderoben bland banden jag lyssnat på. Om jag har fått ett häftigt sug efter en detalj, ett plagg, en frisyr så har det oftast varit kopplat till musiker på ett eller annat sätt.
Brett, eller hela Suede för den delen genrerade ett ivrigt rotande efter herrskjortor i 70-talsstil med medaljongmönster på Myrorna och UFF och efter utsvängda byxor. 1996 kom Coming Up ut och då var jag 14 år.
Jag gillade Babylon Zoo och David Bowie och försökte desperat se "intressant" ut genom att måla silverglitter på ögonlocken och har små glittriga bindis i pannan, under ögonen, eller lite var som helst. Jag försökte färga håret rött (men det blev rödrosa) och hade silvrigt läppstift.
Jag hörde Trash på radion och tyckte att det var det bästa som hänt sedan skivat bröd men det var inte förrän jag såg den här bilden på bandet i en tidning (och de bilder i samma stil som följde med ett reportage i FRIDA samma höst) som det skrällde till.
Jag vet inte riktigt vad det var, var det de slitna 8-håls Docsen? Det sunkiga köket med fula gardiner? Skinnjackorna? De svarta stuprören? Jag vet inte men min reaktion var att slänga läxböckerna bakom sängen och plocka fram mitt hemliga månadspengs-stash och gå rakt ner på det kvällsöppna köpcentrat med skivhörna och köpa deras senaste skiva.
Inom ett par månader hade jeans färgats svarta, en tvilling till den svarta skinnjacka Brett bar hade fyndats på UFF för 180 spänn och ett par svarta grova boots hade tjatats av Mamma (som tyckte Docs var lite dyra).
Det jag snabbt upptäckte av mitt samröre med andra Suedefans eller popfolk över huvudtaget avr att alla andra tjejer som gillade Suede ville se ut som potentiella flickvänner. Alla killarna ville se ut som Brett och alla tjejer ville se ut som den typ av tjej de här killarna kunde tänkas gilla: smal, 60-talskläder och kråksparkar.
Det ville inte jag. Jag ville ju se ut som bandet!
Allt det komplicerades otroligt mycket av att jag var en tonårstjej som hatade allt det innebar att vara en sådan. Jag hatade att ha bröst, jag hatade att inga tröjor satt snygg om man inte hade bröst. Jag önskade så häftigt att jag var en kille de här åren. Jag gick bara runt och obsessade över hur mycket snyggare och coolare jag ahde varit som kille. Inga indiekillar ville dejta en skivsamlande, NME-läsande musiknördig tjej på 1.78 i skinnjacka. Indiekillarna ville inte dejta en tjej som såg ut som en indiekille. Inte indietjejerna heller.
Jag tror aldrig jag har känt mig så nöjd med mitt utseende som på Hultsfred 1999. En kompis som gick frisörlinjen klippte mig i en perfekt Brett-snedlugg som färgades mörk plommonsvart. När jag stod och väntade på en kompis vid entrén i min svarta skinnjacka, utsvängda svarta manchesterbyxor och kängor kom två indietjejer som stått en bit ifrån och viskat fram och frågade om jag hade eld. Det hade jag. När de gick därifrån viskade den ena "Vad snygg han var... om det nu var en kille? Var det det?" Dessutom kom inte min kompis fram direkt när hon väl dök upp utan stod och fånade sig en bit ifrån mig en god stund innan jag tillslut undrade om hon tappat förståndet och ropade på henne. Hon tillstod skamset att hon trodde att jag var en het Suede-kille och hade försökt flörta med mig tvärsöver en grusplan. Jag blev alldeles för glad för att skratta ut henne.
I alla intervjuer jag någonsin läst har bandet fått frågor om sin originella stil på det tidiga stadiet. Alltså den där stilen som helt enkelt uppstår när man arbetar med att städa toaletter och trapphus, delar lägenhet med fler personer än lägenheten har rum och inte har råd att handla någon annan stans än i sunkiga second hand affärer och då är förvisad till REA-lådan utanför. Att få ihop en stil som blir legendarisk och ett trademark för en tid och en musikkultur av det är inget annat än imponerande.
/L.
Bilder från: http://www.essentialsuede.com/
Säg hej till en av mina allra största och tidigaste stilförebilder (visserligen ett par år efter Roxette, Madonna och Michael Jackson, men före Siouxsie och Manson)
I give you Brett Anderson:
Det finns ingenting som riktigt går upp emot väna män i smink och päls. Jag har nästan alltid hittat inspiration till garderoben bland banden jag lyssnat på. Om jag har fått ett häftigt sug efter en detalj, ett plagg, en frisyr så har det oftast varit kopplat till musiker på ett eller annat sätt.
Brett, eller hela Suede för den delen genrerade ett ivrigt rotande efter herrskjortor i 70-talsstil med medaljongmönster på Myrorna och UFF och efter utsvängda byxor. 1996 kom Coming Up ut och då var jag 14 år.
Jag gillade Babylon Zoo och David Bowie och försökte desperat se "intressant" ut genom att måla silverglitter på ögonlocken och har små glittriga bindis i pannan, under ögonen, eller lite var som helst. Jag försökte färga håret rött (men det blev rödrosa) och hade silvrigt läppstift.
Jag hörde Trash på radion och tyckte att det var det bästa som hänt sedan skivat bröd men det var inte förrän jag såg den här bilden på bandet i en tidning (och de bilder i samma stil som följde med ett reportage i FRIDA samma höst) som det skrällde till.
Jag vet inte riktigt vad det var, var det de slitna 8-håls Docsen? Det sunkiga köket med fula gardiner? Skinnjackorna? De svarta stuprören? Jag vet inte men min reaktion var att slänga läxböckerna bakom sängen och plocka fram mitt hemliga månadspengs-stash och gå rakt ner på det kvällsöppna köpcentrat med skivhörna och köpa deras senaste skiva.
Inom ett par månader hade jeans färgats svarta, en tvilling till den svarta skinnjacka Brett bar hade fyndats på UFF för 180 spänn och ett par svarta grova boots hade tjatats av Mamma (som tyckte Docs var lite dyra).
Det jag snabbt upptäckte av mitt samröre med andra Suedefans eller popfolk över huvudtaget avr att alla andra tjejer som gillade Suede ville se ut som potentiella flickvänner. Alla killarna ville se ut som Brett och alla tjejer ville se ut som den typ av tjej de här killarna kunde tänkas gilla: smal, 60-talskläder och kråksparkar.
Det ville inte jag. Jag ville ju se ut som bandet!
Allt det komplicerades otroligt mycket av att jag var en tonårstjej som hatade allt det innebar att vara en sådan. Jag hatade att ha bröst, jag hatade att inga tröjor satt snygg om man inte hade bröst. Jag önskade så häftigt att jag var en kille de här åren. Jag gick bara runt och obsessade över hur mycket snyggare och coolare jag ahde varit som kille. Inga indiekillar ville dejta en skivsamlande, NME-läsande musiknördig tjej på 1.78 i skinnjacka. Indiekillarna ville inte dejta en tjej som såg ut som en indiekille. Inte indietjejerna heller.
Jag tror aldrig jag har känt mig så nöjd med mitt utseende som på Hultsfred 1999. En kompis som gick frisörlinjen klippte mig i en perfekt Brett-snedlugg som färgades mörk plommonsvart. När jag stod och väntade på en kompis vid entrén i min svarta skinnjacka, utsvängda svarta manchesterbyxor och kängor kom två indietjejer som stått en bit ifrån och viskat fram och frågade om jag hade eld. Det hade jag. När de gick därifrån viskade den ena "Vad snygg han var... om det nu var en kille? Var det det?" Dessutom kom inte min kompis fram direkt när hon väl dök upp utan stod och fånade sig en bit ifrån mig en god stund innan jag tillslut undrade om hon tappat förståndet och ropade på henne. Hon tillstod skamset att hon trodde att jag var en het Suede-kille och hade försökt flörta med mig tvärsöver en grusplan. Jag blev alldeles för glad för att skratta ut henne.
I alla intervjuer jag någonsin läst har bandet fått frågor om sin originella stil på det tidiga stadiet. Alltså den där stilen som helt enkelt uppstår när man arbetar med att städa toaletter och trapphus, delar lägenhet med fler personer än lägenheten har rum och inte har råd att handla någon annan stans än i sunkiga second hand affärer och då är förvisad till REA-lådan utanför. Att få ihop en stil som blir legendarisk och ett trademark för en tid och en musikkultur av det är inget annat än imponerande.
/L.
Bilder från: http://www.essentialsuede.com/
Tips: Herr Judit
På Hornsgatan 65 ligger Herr Judit, Judits Second Hands fantastiska lillebror.
Utbudet av second hand för herrar är utan tvivel det absolut bästa i stan och personalen trevlig och kunnig.
Inte nog med det, de säljer mina flugor och manschettknappar också!
Obs, slipsen på bilden är inte min, utan från Atlas Design och finns just nu på Herr Judits för 99 kronor. Spring!
Queen Bee
I Love love love this dress!
Jag älskar den där blandade känslan av insekt/revben som bröstet på den ger. Den är helt magnifik.
Tell me who made it and who I need to fuck to get my hands on it!
/L.
Jag älskar den där blandade känslan av insekt/revben som bröstet på den ger. Den är helt magnifik.
Tell me who made it and who I need to fuck to get my hands on it!
/L.
Because you always deserve the shoes
Fast sedan hittade jag ett bra substitut för önskeskorna från Asos hos Judits på Hornsgatan igår. Fantastiska. Svart krokodilpräglat skinn, helt oanvända.
You gotta love Judits.
Dessutom så hade jag kvällen innan rensat ut en isådär åtta gamla par skor för att sälaj i butiken, så jag fick köpa nya skor. Åtta par ut, ett par in, det är en okej garderobsekvartion. Det fanns lite pluspoäng på sko-karma-kontot att göra av med, så att säga.
Nu måste jag bara få röven ur vagnen och börja skriva på min tenta i Modevetenskap i veckan... Sedan aknske det finns mer pluspoäng på sko-kontot?
fashion talk
L: Ååååh, titta på den här skon! Det är en Stuart Weitzman-knock off av Prada-skon "Ombre"!
A: En knock off, är det en kopia?
L: Nej, inte nödvändigtvis, men kanske lite.
A: Så det är ungeför som... en cover?
L: Ja, precis! Det är precis som att göra en cover av nån annas låt! Samma, fast ens egen, så ändå inte!
A: En knock off, är det en kopia?
L: Nej, inte nödvändigtvis, men kanske lite.
A: Så det är ungeför som... en cover?
L: Ja, precis! Det är precis som att göra en cover av nån annas låt! Samma, fast ens egen, så ändå inte!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)