OK, jag såg Liselotte Westerlunds kläder på öppningen av Stockholm Fashion Week i måndags och jag var inte sådär väldigt imponerad.
Tre saker var väldigt tråkiga.
Det första som var tråkigt var kläderna. TRÅKIGA. Inget nytt och intressant hände i klädväg, allt kändes väldigt "gjort", inget kändes fräscht och intressant eller stannade kvar i huvudet på mig.
Det andra som var tråkigt var att modellerna var hisnande smala. LLW hade bara jättelånga jättetunna tjejer. En del av dem såg på allvar ut att vara på väg att gå av på mitten när de gick och allas bröstvårtr såg att att vara på väg att skära genom tyget. Tråkigt, stereotypt och framför allt så trodde jag att Sverige hade ett lite bättre modellklimat än så.
Det tredje som var tråkigt var kläderna kändes så obärbara. En hel del av dem i alla fall. Samtliga klänningar var t ex gjorda för att bäras utan BH, eftersom en BH skulle vara hjärtskärande synlig både fram och bakifrån på nästan alla modellerna. Det betyder att vi har hellånga aftonklänningar som inte kan bäras av någon som behöver BH. Det reducerar den potentiella kundkretsen ganska hårt. Den reduceras ytterligare när vi betänker att de bara kommer att tilltala alla som dessutom är bekväma med att vara så urringd utan BH, boobs or no boobs. Och vi talar inte en klänning, utan samtliga. Jag respekterar verkligen problemet att inte ha några bröst att fylla ut klänningen med, men worst case scenario så kan man ju lägga i sådana där kycklingfiléer från Twilfit.
Jag är inte ett så stort fan av varumärken som riktar sig till endast en enda typ av kropp. Jag tycker om inkluderande design, inte exkluderande. I alla fall inte rent form och storleksmässigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar