När jag piercade mig i örat på East Street för några år sedan fick jag en riktig endorfinkick, eftersom det gjorde så in i helvete ont att sticka i brosket. När jag var klar gick jag upp förtrapporna och ut i butikslokalen. Alla glodde på mig, inbillad jag mig, men traskade på mog dörren.
"Eh, du?" ropade killen i kassan, "Är du okej?"
Jga nickade och älgade ut på gatan.
Efter ett par kvarter kommer jag ner lite och lägger jag märke till ett märkligt svischande, prasslande ljud och börjar titta mig omkring. Jag inser at det låter i samma takt som jag går. Jag tittar ner på mina fötter och inser att jag gått hela Östgötagatan med de blå plasttossorna man får sätta på skorna på East Street fortfarande kvar på mina 14-hålskängor.
Jag skrattade så mycket att jag var tvungen att sätta mig på ett elskåp och ringa Johanna.
Det här MÅSTE ju vara något liknande?
Men I love the bag.
/L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar