K skickade mig en länk igår till en liten text om något jag allt för ofta tycker att folk glömmer: man måste inte alltid vara söt. Här är den och ni borde ta er tiden att läsa den.
Ingen njuter så mycket som jag av Go Fug Your Self . Jag älskar att se all bisarr skit som kändisar har på sig på röda mattan. Men ibland blir jag också lite trött på dem som har sidan och inte bara på dem utan på hela söthets-kulten. (De är väldigt konservativa och de skule kola av om de såg hur många i Sverige som har leggings.) Ju äldre man blir desto viktigare är det att man väljer kläder som "passar" en. Om man inte gör det så växer man tydligen inte upp och får inga vuxenpoäng. De ojar sig jämt över Chloë Sevignys konstiga klädval och hur hemsk hon ser ut. Och där tycker jag de gör ett misstag som är symptomatiskt för dem och som "What Not To Wear"-tjejerna också jämt gjorde: de förväxlar ett dåligt klädval med en personlig stil.
Chloë kör ju på den där 80-talsstilen som är lite för prasslig, taftig, flottig och axelvadderad för att riktigt ha blivit hipp igen. Flottigt hår och ballonkjolar av taft är ju hennes grej. Varför måste hon tillfredställa alla andras uppfattning om vad som är fint? Hon är, som poängteras i bloggtexten på DressADay, hel, ren och har inga öppna sår.
Det finns givetvis kläder som smickrar en person mer eller mindre och ofta kan jag titta på en bild och fundera över VARFÖR en volangprydd petroleumblå byxdress av baddträktstyg är attraktiv, för någon? Det är mystifierande och intressant.
Chloë och Bai Ling intresserar mig av helt andra skäl: de har personliga stilar som är fascinerande. Och de skiter så uppenbart i vad alla andra anser om det och det är befriande. Lika befriande som Britney Spears papiljotter eller celluliter.
Men hur mycket jag än uppskattar ett plagg som sitter helt perfekt på min kropp så uppskattar jag faktiskt ett plagg jag tycker om lite mer. So what om min röv ser stor ut i tyllkjol? Jag gillar ett ha tyllkjol! Det gör mig riktigt glad. Tvärrandiga strumpbyxor gör mina lår en mil breda? I can handle it, för jag älskar randigt. Jag älskar små knasiga hattar, bisarra solglasögon och svart flagnande nagellack.
So what om mina band t-shirts inte "gör något" för min figur? Jag har en gång för alla kommit fram till att även om t-shirten kan tyckas vara ett ganska meningslöst plagg rent designmässigt så älskar jag den. En tight, lång t-shirt med bortklippt halslinning och avklippta ärmar och ett fränt bandtryck är det bästa jag vet att ha på mig. För mig har känslan och de subkulturella markörerna, hur märkligt det än må låta, alltid smällt högre och fått mig att må bättre än att fundera över hur min mage ter sig i sagda plagg.
Jag antar att det gör mig till en ganska dålig kandidat för de där vuxenpoängen, det kommer alltid att komma en massa folk och anklaga mig för att inte växa upp elle bli mogen eller vad man nu ska göra vid 25 års ålder. Men jag har verkligen hittat hem i min stil och utvecklar den lite hela tiden. Den gör mig trygg och får mig att må bra. Sedan är det ju alltid trevligt när kläder sitter bra, ett plagg som är smickrande kan också göra mig glad, men inte enbart för att det sitter bra: det måste finnas något mer, det är inte det enda som räknas. Vid den späda åldern 25 tittar jag mg tillslut i spegeln och skiter rätt mycket i om andra tycker jag är söt: jag vet att jag inte är en vidare söt tjej. Det som spelar roll när jag går ut genom dörren är inte om mina porer är stora, om jag har feta överarmar eller är tjock kring magen. det som spelar roll är vad jag tar på mig och hur det får mig att känna mig.
I clean up pretty nice när jag måste se prydlig ut, men jag hatar känslan av kastraktion när jag helt kompromissar bort min stil för ett tillfälle där konventionen kräver det (tack gud för att det är sällan). För så länge jag bara kan få rätta mig efter vad som i en situation skulle vara passande så kan jag skita i vad andra _tycker_ om kläderna i fråga.
Jag har en massa räddaren-i-nöden-plagg för de där dagarna när allt bara är mens och kvisslor och dålig hårdag. Mina spetsiga boots med spännen, min snygg-kropp-nu-klänning från H&M ( för de där akuta kroppsångestdagarna), mina myggisar, min sidenkofta från La Redoute, min supersnygga Siouxsie tee, min stickade tröja med viktoriansk v-ringning, min 20-talare av ylle. Får jag något av de plaggen eller en kombination så är dagen räddad och jag kan skita i kvisslor på hakan eller bilringar och bara känna mig som jag.
Och är det något jag har gjort i förhållande till min kropp så är det absolut att mogna och det kommer delvis av att jag känner mig så trygg i min stil.
Idag tittade jag mig i spegeln och tänkte "damn vilken grym bikini, damn vilka grymma tatueringar jag har, damn, I look FINE!"
Och det var en förbannat bra känsla.
Nästan lika bra som De Perfekta Skorna I Second Hand Affären I Min Storlek-känslan.
/L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar