Roxette

Alltså, det känns helt otroligt att skriva det här inlägget. Det är lite som en bekännelse. Men vad är internet till för om inte för att göra pinsmma bekännelser och starta meningslösa bråk, I ask you? Mycket annat vettigt, svarar ni som de intelligenta människor ni är. Anyways.
När jag var 8 år fick jag Roxettes skiva "Joyride".
Gud som jag äääälskade den. Den klådde direkt Tommy Nilsson och Carola i skivspelaren, den låg i jäääämt, tills jag fick några andra Roxetteskivor att varva med.
Jag var helt fascinerad av bilderna i konvolutet:



Det fanns fler bilder i den här serien i konvolutet, med Per och Marie i lackkläder mot svart bakgrund. Jag satt och stirrade på dem i timmar. Det här var vid tidpunkten när jag redan hade gjort bisarra fashion statemente som att klippa av mig ögonfransarna och mamma hade motvilligt köpt leopardmönstrade tights med matchande diadem som jag jämt gick runt i med små röda Converse till. Vid tillfället var Converse ganska ute. Jag fick senare ett par Converse med rosa rosenmönster på (lycka!). Jag älskade dem, inte för att de var så himla fina, utan för att ingen annan hade sådana.
Den här bilden provocerade mig i alla fall till att mycket noggrant tillverka en gitarr i flera lager wellpapp och måla den röd. Jag gjorde strängar av ståltråd och fiskelina. Jag klistrade på knappar som var målade kapsyler och flaskkorkar. Jag gjorde silverdetaljer av folie. Och sedan spenderade jag hela eftermiddagarna med att mima till Roxette framför spegeln med min lilla pappgitarr.
Tillsut blev jag så besatt av tanken på att se ut som Per gör på bilderna att jag försökte göra svarta blanka kläder av svarta sopsäckar som jag tejpade på mig tight.
Ungefär samtidigt började även en fascination för Michael Jackson och Prince att gro och bilder från deras skivkonvolut blev också inspiration till det hemma gjorda modet.













Jag antar att när jag underfär 7-8 år senare, när Roxette och Michael stod långt bak i skivsamlingen och flera vändor på musikområdet tagits med lösa allianser med artister som Bonnie Tyler, Troll, Meat Loaf och Aerosmith så började jag någonstans ta mark och gräva ner mig kring band som t ex The Cure och intressera mig för karlar i tight svart och stora svarta hår. Gärna med smink.
Vid tillfället tyckte alla att det här var en chockrande och märklig utveckling. Men kolla på Pers hår! Dock en blek kopia av Fat Bobs mäktiga rufs, men nevertheless!
Å andra sidan så visste de ju inte om mina sopsäcks-lackkläder och försök att färga håret svart med skokräm (skokrämen gick att tvätta ut och ingen fick någonsin reda på tilltaget).

Så kan det gå.

/L.