söndag 25 januari 2009

Lap of luxury or revolutionary chic?

Lyxkonsumtionsdebatten rasar för fullt i allehanda medier, alla vänner frågar vad man tycker och vem man "håller på". Jag kände mig manad att sätta mig ner och Googla loss ordentligt för att faktiskt reda ut vad som pågår i det här infekterade träsket.
Nina Björks krönika den 25 mars i DN är egentligen ganska vettig: hon skriver om hur alla dessa nya livsstilsmagasin får oss att vilja ha det vi inte behöver. Hon har rätt: varför ska vi köpa nya trendiga köksstolar när de gamla vi har duger finfint? Frågan jag ställer mig är: när de gamla grejerna går sönder, varför får vi inte lov att köpa nya hela av ideologiska skäl? Varför är det så ofta den lagom bemedlade kulturarbetar medelklassen som sitter i sina matsalar på Söder och gnäller över pöbelns strävan efter överklassens beryktade dåliga smak?
Jag är också trött på livstilsmagasin där allt ligger på rätt plats och ljuset flödar genom våningen på Söder. Inte för att jag inte skulle vilja ha den fondtapeten de har om jag hade råd, utan för att de projicerar en helt osann bild av ett hem. Ingen har tomma stora vita ytor med två äpplen och en röd glasvas på, det är helt värdelös som faktiskt inredningsreportage att söka inspiration till sitt eget hem i. Men ge mig skitgärna ett nytt kylskåp där dörren inte glappar och som inte drar så mycket ström och tips på hur man faktiskt kommer ihåg att lägga tillbaka allt i de där fina lådorna från Granit.

Responsen på Ninas önskan att vara trasig och svart kommer snabbt från Sisela Lindblom som skrivit boken "De Skamlösa" om lyxkonsumerande airheads på Stureplan. Nu har plötsligt fokus flyttats helt till att handla om att man inte får göra vad man vill med sina pengar, särskilt inte om man väljer att spendera dem på en plånbok som matchar väskan. Man ska göra med sina pengar vad kulturarbetarSverige just nu tycker är behjärtansvärt att göra med sina pengar. Och just nu är detta behjärtansvärda Ingenting. Man ska antikonsumera.
Det som förundrar mig är att det som står i centrum är kvinnors konsumtion av lyxvaror och huruvida det är moraliskt försvarbart eller ej. Sisela Lindblom verkligen anklagar Susanne Ljung för att "köpa en väska för 70.000 och hänga den i garderoben"och man förstår verkligen hur vidrigt och grovt gjort av Ljung detta är. Som om Susanne inte vore i sin fulla rätt att göra så, med sina egna pengar som hon tjänat.
Nu hör det ju till saken att Susanne Ljung blev ganska arg över sagda påstående, då hon inte alls köpt en väska för 70.000 och hängt den i garderoben, utan gjort ett reportage om en kvinna som samlar på märkesväskor. Susanne skrev faktiskt en replik och sa att hennes lön inte alls gjorde väskinköp för 70.000 möjliga och att hon redan klargjort i sitt reportage att hon inte heller tycker det är önskvärt. Det fick mig att undra om hon tycker att hon inte skulle ha rätt att göra så, med sina egna pengar, om hon nu ville, eller att kvinnan hon intervjuade hade rätt att göra så?
Det är ingen som frågar sig om den där Mont Blanc-pennan, 600-kronor-per-centiliter-whiskeyn, Rolexen eller extrautrustade Lexusen är överdriven lyxkonsumtion. För det är mäns konsumtion för egna pengar. Inte heller har mäns konsumtion av lyxvaror som presenter till kvinnor ifrågasatts. Inga Hermés-scarves, diamantörhängen, Kellyväskor, eller La Perla-underkläder som gåvor till kvinnor har ifrågasatts: hur bara VÅGAR du gå ut och köpa en klocka för 120.000 kronor till din fru?! Så omoraliskt! Mannens gåvokonsumtion ses som en förlängning av hans egen konsumtion, han befäster sin status genom att konsumera inte bara åt sig själv utan genom att ha råd att konsumera för sin kvinnas räkning också.
Men kvinnors konsumtion, för egna förvärvade pengar, av samma varor blir en fråga om moral om samvete och om att "veta bättre".
Jag tror att den här debatten handlar om att det här är kvinnliga statussymboler, fittförlängare if you please. Och det är som alltid jävligt farligt.
En vän påpekade idag helt mitt i prick att en handväska är sällan något man får, den är något en kvinna köper till sig själv. Att kunna gå ut och köpa en handväska av en hutlöst dyr modell är något många kvinnor unnar när de tycker de åstadkommit något. När de blivit partner i firman, fått löneförhöjning, blivit chef.
Som Samantha säger när hon och Carrie tittar i Hermés skyltfönster i S&TC: "When I'm carrying that around town, I'll know for sure I have made it". "But it's 5000 $!" säger Carrie. "EXACTLY!" blir det slutgiltiga svaret.
Många ser det som en investering för livet, en vara av kvalitet. Det är inte modekåta 16-åringar som är Fendis målgrupp, det har det aldrig varit. Trendhysteriska tonåringar har ingen känsla för kvalitet och inte heller något intresse av det. Trender går ofta ut på att ha det som är "äkta" oavsett kvaliteten på detta äkta. Det är inte så att det fenomenet är nytt bara för att det just nu gäller dyra väskor.
Och här kommer de här människorna födda på 50- och 60-talen och tycker att 80-talisterna är ett gäng blåsta skamlösa snorungar som har mage att välja att köpa Gucci-väskor för pengarna, när de själva handlade på Myrorna och läste Kafka.
Jag är för det första helt chockad över den ytliga analysen och att ingen ser att argument som börjar med "dagens ungdomar" alltid kommer att falla platt på att precis alla generationer sagt det om generationen som är 20-30 år yngre än de själv."Vi satt på kaféer och läste poesi. 80-talets barn sitter på champagnebarer och läser Ebba von Sydow" står det i Madestrands artikel och intervju med Sisela Lindblom i DN.
Min ögonblickliga något omogna respons är Men Är Ni Helt Dumma I huvudet, Eller?
Gud vad jag är trött på all skit om 70-och 80-talister som generationerna innan bara kräker ur sig. Vad vill ni?
Ni föddes in i folkhem och välstånd och utan att behöva ifrågasätta klass som en faktor, för alla var ju jämlika. Ni var eller kunde ha varit en del av 68-vänstern som hade allt i sin hand, som kunde ha förändrat samhället. Ni kunde ha trängt er in i politiken, gjort Sverige till republik, stärkt den offentliga sektorn, utrotat kvinnolönerna. Ni kunde ha gjort massor för ni var så många och sverige var formbart. Men vad gjorde ni? Ni sket i revolutionen och började jobba på Aftonbladet allihop.
Det är så lätt att vara kulturradikal och gilla sitt trasiga bohag i bostadsrätten när man kan slå mynt av att skriva om det i tidningen (oj, nu kommer folk att skälla ut mig och ge mig öknamn som nyliberal och kapitalistbitch). Och kom inte och säg att "någonstans måste man föra fram sina åsikter och hellre i Aftonbladet än inte alls" för till det säger jag bara HYCKLARE. Hela internetet är fullt av gratis bloggutrymme att vara verkligt radikal på och inte gå i jävla Aftonbladets strypkoppel. Att vara radikal har aldrig betalat några matsalsmöbelmang.
Vidare så undrar jag om de verkligen tror att det inte fanns dyra statussymboler när de växte upp som folk åtrådde. Tjatade inte folk om Puss & Kram-jeans på 70-talet så att föräldrarna grinade blod över att det inte fanns tillräckligt i folkhemsplånboken för att tillfredställa denna modehets? Skillnaden mellan en 16-åring som tjatar om Gul&Blå-kläder på 70-talet och en 16-åring som tjatar om en Kellyväska nu är marginell, efterom båda delarna är lika ouppnåeliga om man inte har några egna pengar och ens föräldrar bestämmer var man ska handla.

Men det kritiken handlar om är inte tonårstjejers längtan efter de statussymboler som vuxna kan skaffa sig. Nej, kritiken just nu handlar om att folk är upprörda över de pengar kvinnor tjänar själv och väljer att lägga på saker som bara gagnar dem själv, som de njuter av. Man _får_ bara inte njuta av ett par nya skor. Njuta ska man göra av solskenet eller något annat filantropiskt. Och det är chicklitteraturens fel, det är modetidningarnas fel och det är en massa framgångsrika kvinnors fel. Man kan givetvis tycka vad man vill om det, men kvar står även faktumet att män hittills inte fått skit för samma beteende. Jag tycker att det är väl självklart att det är så, som alltid annars så är det män gör, eller i det här fallet konsumerar, allmänmänskligt och viktigt. Givetvis är ett nytt powertool eller en ny teknisk liten mojäng helt och håller försvarbar. Likaså en bil eller en klocka. Läs American Psycho, en manligt konsumtionsbibel av rang. Däremot är inte en väska eller ett par skor eller heminredning försvarbar lyxkonsumtion.

Kvinnor borde liksom Veta Bättre, Stå Emot och Göra Något Bättre med pengarna. Jag borde köpa en väska på Myrorna och skänka alla överblivna pengar från lönen varje månad till Röda Korset. Jag borde inte köpa lipgloss, jag borde köpa regnskog. Jag borde inte köpa skor, jag borde ha ett fadderbarn. Jag läste någonstans i den här debatten att försöken att göra lyxkonsumtion försvarbart genom att säga att det är kvinnobefriande är galet, eftersom kvinnor är duperade av lyxkonsumtionens falska löften om ett anant liv. Åh, så ni försöker alltså säga att de här kvinnorna som har såpass mycket pengar i lön att de kan köpa vad de vill inte är en maktfaktor på marknaden? Att de kanske rent av är dumma i huvudet och det är därför de kan duperas till detta?
Det går jag bara inte på.

Min fråga är: varför avkrävs det kvinnor moralisk konsumtion när det aldrig avkrävts män? Var finns analysen i det? Svaret på frågan är givetvis att eftersom män är män så är deras konsumtion alltid nödvändig och rättfärdigad eftersom det ligger i den manliga naturen att inte charmas av flärd och lyx. Hahaha, låt mig bara skratta färdigt innan jag spränger den gamla biologistdrapan i småbitar.

Till detta hör också att det finns en stor skara kulturradikaler därute som inte ser mode som en del av vår historia. Det är okej att konsumera konst för stora summor pengar, men inte haute couture. Jag tycker att mode är otroligt mycket, men jag tycker inte det är ytligt per automatik. Om man gör en så enkel analys av yta har man aldrig funderat över sina egna val av utsända signaler med hjälp av yta. Och tro mig, det finns ingen som "inte tänker på vad de sätter på sig." Vare sig de väljer något svart och trasigt eller en D&G-päls.

/L.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar