När K och jag var på St Martins gymnasium och pratade om att vara feminister och jobba i klädbranschen fick vi frågan om vilka som inspirerat oss, om vi hade några hjältar.
När det kommer till stil har jag en massa hjältar, som den här kategorin så väl illustrerar.
Men på den frågan svarade jag David Bowie.
Varför då?
Därför att få människor har genom en så pass lång karriär varit sådana kameleonter när det gällt att leka med könsroller och könskodade plagg som Bowie.
Den enda nu verksamma musiker jag ens känner att jag kan jämföra honom med i det avseendet är ironiskt nog Marilyn Manson och det är ju inte så konstigt, då Manson i så många avseende uppenbart inspirerats av Bowie, Bowie som inspiration känns på olika sätt närvarande i hans tre senaste skivor.
Jag såg David Bowie första gången när jag var 15, då hade jag lyssnat som en besatt på Changes och Scary Monsters. Jag stod längst fram, det var en utomhuskonsert mitt i sommaren och den var flera timmar lång och inte så värst stor, eftersom Mölleparken i Malmö inte tar lika mycket folk som säg Stadion.
Jag hade en blixt av turkost glitter sminkad på kinden, lila hår och en trasig svart spetsblus.Jag skäms inte ens lite, för metamorfosen är ständig, den stannar aldrig hel och jag är i ständig, långsam rörelse mot nya saker, tillbaka till gamla. Allt är bara inkarnationer av andra saker.
David, I love you.
Det är få människor som kan bli förlåtna för en plastig regnkappa med Union Jack-tryck.
Men du kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar