Säg hej till en av mina allra största och tidigaste stilförebilder (visserligen ett par år efter Roxette, Madonna och Michael Jackson, men före Siouxsie och Manson)
I give you Brett Anderson:
Det finns ingenting som riktigt går upp emot väna män i smink och päls. Jag har nästan alltid hittat inspiration till garderoben bland banden jag lyssnat på. Om jag har fått ett häftigt sug efter en detalj, ett plagg, en frisyr så har det oftast varit kopplat till musiker på ett eller annat sätt.
Brett, eller hela Suede för den delen genrerade ett ivrigt rotande efter herrskjortor i 70-talsstil med medaljongmönster på Myrorna och UFF och efter utsvängda byxor. 1996 kom Coming Up ut och då var jag 14 år.
Jag gillade Babylon Zoo och David Bowie och försökte desperat se "intressant" ut genom att måla silverglitter på ögonlocken och har små glittriga bindis i pannan, under ögonen, eller lite var som helst. Jag försökte färga håret rött (men det blev rödrosa) och hade silvrigt läppstift.
Jag hörde Trash på radion och tyckte att det var det bästa som hänt sedan skivat bröd men det var inte förrän jag såg den här bilden på bandet i en tidning (och de bilder i samma stil som följde med ett reportage i FRIDA samma höst) som det skrällde till.
Jag vet inte riktigt vad det var, var det de slitna 8-håls Docsen? Det sunkiga köket med fula gardiner? Skinnjackorna? De svarta stuprören? Jag vet inte men min reaktion var att slänga läxböckerna bakom sängen och plocka fram mitt hemliga månadspengs-stash och gå rakt ner på det kvällsöppna köpcentrat med skivhörna och köpa deras senaste skiva.
Inom ett par månader hade jeans färgats svarta, en tvilling till den svarta skinnjacka Brett bar hade fyndats på UFF för 180 spänn och ett par svarta grova boots hade tjatats av Mamma (som tyckte Docs var lite dyra).
Det jag snabbt upptäckte av mitt samröre med andra Suedefans eller popfolk över huvudtaget avr att alla andra tjejer som gillade Suede ville se ut som potentiella flickvänner. Alla killarna ville se ut som Brett och alla tjejer ville se ut som den typ av tjej de här killarna kunde tänkas gilla: smal, 60-talskläder och kråksparkar.
Det ville inte jag. Jag ville ju se ut som bandet!
Allt det komplicerades otroligt mycket av att jag var en tonårstjej som hatade allt det innebar att vara en sådan. Jag hatade att ha bröst, jag hatade att inga tröjor satt snygg om man inte hade bröst. Jag önskade så häftigt att jag var en kille de här åren. Jag gick bara runt och obsessade över hur mycket snyggare och coolare jag ahde varit som kille. Inga indiekillar ville dejta en skivsamlande, NME-läsande musiknördig tjej på 1.78 i skinnjacka. Indiekillarna ville inte dejta en tjej som såg ut som en indiekille. Inte indietjejerna heller.
Jag tror aldrig jag har känt mig så nöjd med mitt utseende som på Hultsfred 1999. En kompis som gick frisörlinjen klippte mig i en perfekt Brett-snedlugg som färgades mörk plommonsvart. När jag stod och väntade på en kompis vid entrén i min svarta skinnjacka, utsvängda svarta manchesterbyxor och kängor kom två indietjejer som stått en bit ifrån och viskat fram och frågade om jag hade eld. Det hade jag. När de gick därifrån viskade den ena "Vad snygg han var... om det nu var en kille? Var det det?" Dessutom kom inte min kompis fram direkt när hon väl dök upp utan stod och fånade sig en bit ifrån mig en god stund innan jag tillslut undrade om hon tappat förståndet och ropade på henne. Hon tillstod skamset att hon trodde att jag var en het Suede-kille och hade försökt flörta med mig tvärsöver en grusplan. Jag blev alldeles för glad för att skratta ut henne.
I alla intervjuer jag någonsin läst har bandet fått frågor om sin originella stil på det tidiga stadiet. Alltså den där stilen som helt enkelt uppstår när man arbetar med att städa toaletter och trapphus, delar lägenhet med fler personer än lägenheten har rum och inte har råd att handla någon annan stans än i sunkiga second hand affärer och då är förvisad till REA-lådan utanför. Att få ihop en stil som blir legendarisk och ett trademark för en tid och en musikkultur av det är inget annat än imponerande.
/L.
Bilder från: http://www.essentialsuede.com/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar