Som om det inte räckte med att januari är knökfull med tips om hur man blir av med julfettet, vårvintern full med tips på hur man bantar sig ner i en bikini som är två storlekar mindre än förra året och senvåren strösslad med uppmaningar att gå ner i vikt FORT FORT FORT! till midsomamr, nu ska det tydligen mitt-i-sommaren-bantas också. På en vecka, mind you, så att man kan banta den regniga veckan för att vara hot på beach-08 den soliga veckan.
BLÄRK!
Det är fan bara under hösten och vintern man får vara ifred för att bli uppmanad att sluta vara så förbannat provocerande tjock. Jag bävar för att snart bli pepprad med tips för att bli smal till vintersemestern i Thailand, som ju blivit som ett andra Sverige för alla som är trötta på äkta svensk regning sommar.
Varje jävla vår börjar man tänka att den här sommaren, DÅ ska jag vara smal. Det HÄR är sommaren när jag ska ha blivit smal PÅ RIKTIGT och kunna ha sådana där bisarra baddräkter som man ser på bild i modetidningar, såna där med hål i sidorna som hålls ihop av en sträng och ett par metallringar och se ut som en Bond-brud.
Jag hör mina vänner säga saker som att man akn köpa jeans en storlek för små, för man ska ju ändå komma i dem till sommaren.
Nej. Nej nej nej. Hold it, right fucking there.
Jag har liksom börjat förlika mig med nu att det inte kommer att hända, att det inte blir så. Man kan inte tokbanta en vår och få något slags vettigt resultat. Man kan inte gå runt och tänka så om sin kropp. Och jag är inte intresserad av att banta.
Jag är bara intresserad av det sådär några veckor i taget när jag fått lite ångest inpräntad i mig, men sedan kommer jag av mig för jag får en massa annat viktigt att göra som tar tid från att gå runt och vara konstant hungrig eller motionera eller något annat dumt skit. Jag tänker på de viktiga sakerna och så tar jag mig en cannelloni eller en chokladbit eller mjölk i kaffet som inte är minimjölk och susar på med mitt liv och liksom.... mår hur skitbra som helst.
Jag är helt enkelt inte motiverad att gå ner i vikt för jag ser inte riktigt vad jag vinner på det. Egentligen? Jag menar, ingen läkare jag någonsin gått till har sagt till mig att jag borde gå ner i vikt för att må bättre eller lösa mina hälsoproblem. Kläder existerar i min storlek. Jag kan se mina fötter. Jag kan springa uppför en trappa och dansa hela natten. Och de här artiklarna riktar sig inte till folk som behöver vettiga lösningar på sina viktproblem och gå ner i vikt för att må bättre. De riktar sig till alla med skuldkänslor för att de inte äter en grapefrukt till frukost. Och sådana skuldkänslor tenderar att smyga sig på när en massa annat inte riktigt är bra.
Jag pallar liksom inte offra en massa grejjer för att gå ner i vikt.
Life is too fucking sweet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar