Fat girl Speaks

På senare tid har en helt ny sida av modebloggandet uppenbarat sig för mig. Jag gillar att surfa runt och kolla på folks bloggar, vare sig jag gillar dem eller inte. Alltid finns det något man tar intryck av. Många är så sjärt jävla tråkiga att man fråblodstockning av skiten. Åh ja, ännu en blogg om att en tjej har jeans, stor sjal och bruna läderstövlar, jippie....

Och så funderade jag lite på varför alla modebloggare verkade vara så jävla smala...? Jag menar, man tycker ju att det borde finnas fler 42:or (nu sitter jag inte och säger att 42 är en stor storlek) och 44:or därute, eftersom de storlekarna nästan alltid är slut på H&M? Jag hittar oftast 36 och neråt kvar när ett plagg hängt ett tag, så 38-44 går uppenbarligen ganska bra bland vuxna kvinnor.

Sedan fick jag reda på att många drar ut sina bilder på längden när de redigerar dem, för att "se bättre ut".

!!!

!!!!!!

!!!!!!!!!

Jag visste liksom inte vad jag skulle säga, jag bara satt och gapade. Jag borde inte vara så himla förvånad, men det är jag.

Det blir så jävla intressant att ställa den faktan mot alla diskussioner jag haft på diverse genusforum om att tidningar och tv och retusch inte aaaaalls påverkar folks självbilder och om det gör det, då är de svaga våp som hade blivit krossade av något annat, och kan jag ta och koncentrera mig på något viktigare, typ kvinnorna i Afghanistan?

Jätteintressant. Vanliga tjejer som bloggar om vad de gillar för kläder pallar inte visa ofixade bilder på sig själv för de är rädda för att vara tjocka. För om man lägger ut bilder på sig själv och är större än en 34-36, då kan folk typ fråga om man är gravid, eller kalla en tjock om de tycker man har fula kläder. Och det är ju den stora mardrömmen. Ja, jag kan medge att det inte är så himla roligt. Nu är jag säkert subjektiv, men så fort man inte skäms för att visa upp sig när man har en valk här och där så tycker folk att man "fin trots din storlek!" eller att det är kul att "tjejer i din storlek har självförtroende!"

En gång blev jag erbjuden att spela på en klubb specifikt för överviktiga, för det fanns inga tjej-dj:s att tillgå och det vore kul för tjejerna där att se en mullig tjej spela skivor.

Det är så bisarrt hur det kan klistras på en. Generellt sett när jag kollar i spegeln är jag nöjd med min storlek. Man är ju så sjukt funtad att man blir lite lycklig när en kjol plötsligt sitter lösare. Men alla de där andra dagarna, när man inte är menssvullen, då känner jag mig helt okej. Jag tycker jag är snygg, jag har snygga kläder som passar mig och jag har inte svårt att få tag i kläder i min storlek. Jag identifierar mig inte som "tjock".

Och när folk säger de där kommentarerna så försöker jag ta det som något positivt: de försöker ju säga att jag är fin, även om de inte kan hålla sig från att kommentera min storlek i samma drag, så jag försöker suga åt mig det.

Det är bara det att jag har varit lika lång som jag är idag (178) och vägt 52 kilo, och vid tillfället betraktat mig själv som sanslöst fet, trots att jag handlat underkläder på barnavdelningar.

Jag måste tycka att det är bra att jag tycker jag är snygg när jag är 178 cm och väger 75 kilo.

Jag vill inte att folk ska få mig att känna det som att jag duger TROTS hur jag ser ut, jag vill att folk ska sluta se andras kroppar som någon slags allmän egendom som man får bedöma hur som helst.