"Pris vid förfrågan"

Alltså, modetidningar. We need to talk about it.
När DV Mode först kom ut blev jag superglad.
ÄNTLIGEN en tidning med många modereportage, mycket bilder och text som handlar om bara mode! Inte den vanliga damtidningsdekokten på kassa förhållandetips, bisarra test, smalmats recept och "tio sätt att boosta din karriär" (där manikyr är ett av tipsen).
Jag var så trött trött trött på tidningar där alla reportage som handlar om kvinnor är i färg med heta bilder och frågor om deras förhållanden och alla reportage som handlar om män, ofta stora och viktiga sådana inom modeindustrin, har svartvita allvarliga bilder och är värdigt sakliga och seriösa. Nå, de regelrätta modemagasinen är inte mycket bättre på just den punkten än damtidingarna. Menmen, av två onda ting osv.
Har hållit mig till Vogue och Harpers Bazaar för modeinspirationen, men det är också lite skevt.
Jag menar, jag har inte råd med något som visas i Vogue. Allvarligt talat, inte en enda pinal. Kanske sminket. Och det är lite tråkigt att titta i tidningar och aldrig någonsin se något som faktiskt är inom räckhåll för en vanlig dödlig. Kläderna blir som rockstjärnor och supermodeller i sig: helt ouppnåeliga. Jag kommer aldrig att kunna lägga vantarna på vare sig Den Där Prada-väskan eller Marilyn Manson. Buhu.
Och seriöst, när jag betalar 95 spänn för Vogue så får jag ca 65 % reklam. Det känns inte alltid helt okej.
Men jag ser tidningarna som inspiration och hoppas att billighetsvarianterna av sakerna kommer snabbt, inspireras av stylingen och njuter av fotot. Ibland finns det intressanta texter eller intervjuer med intressanta modepersonligheter och det är ju alltid grädde på moset.
Så jag var utsvulten och salig över kaksmulorna. En svensk modetidning! Yay! Men se DV Mode är inte så mycket bättre. Det är ett evigt tjatande om 5000-kronor-koftor och "pris vid förfrågan"-plagg. De är ju intressanta att se å ena sidan, å andra sidan så är det en svensk modetidning med Sverige som marknad. Det känns inte helt verklighetsanpassat, i den mån modevärlden någonsin är det. Det finns dessutom gott om intressanta svenska designers som inte gör 5000-kronor-koftor av randig trikå att intressera sig för. Det vore skönt med lite verklighetsanknytning där mitt bland haute couture drömmarna. Fast det är ju inte ens haute couture, det är vanligt jävla ready-to-wear, bara dyr sådan.
Jag tycker att Bibel till exempel var en mycket intressantare tidning rent modemässigt, även om den inte behandlade bara mode.
Så DV Mode inhandlas och lusläses, för reportagen brukar vara ganska bra, även om de kunde få vara fler och längre. Yay Marie Birde, liksom.
Nu är Modette här och när jag såg första numret så tänkte jag att den skulle kännas så väldigt ung och fräsch. Den väckte ett hopps hos mig, om en modetidning till med TEXT i, för det första, inte bara tusen glada reklambilder, modereportage och skokollage. Inte full av bara H&M som Frida, men inte så himla mycket obärbara plagg heller. Eftersom den kändes lite yngre väntade jag mig lite färre 5000-kronor-koftor och fler fräscha förmågor, mer om den svenska modemarknaden och vad som händer där.
Det var i ärlighetens namn mest skokollage och dyra kläder där också, men inte fullt SÅ dyra. Den kanske artar sig. Kanske lite Vecko Revyn för trendkänsliga 20-somethings, men jag överlever. Den kändes som om den både layoutmässigt och attitydmässigt andades lite av Darling, min gamla favorittidning och det gör mig väldigt glad.

Kan vi bara etablera att det finns folk som är intresserade av mode och kläder, som inte vill läsa allmänna damtidningar, och som faktiskt vill ha lite text att bita i, intellektuell stimulans på ämnet mode och inte tycker att enbart svindyra kläder kan ställföreträda som intressanta inspirationskällor?

/L.